Inte så enkel matte för en humanist

Nu har jag varit sådär lat igen och det var säkert tre veckor sen jag sprang – inomhus. Men igår fick jag äntligen ändan ur och gav mig iväg till spåret där tanken är att jag ska tillbringa stora delar av sommaren. Det där underbara spåret där jag kommer att få världens bästa terrängträning! Efter att ha kavat mig upp för mördarbacken och sprungit tre (TRE!) minuter var jag död. Men va fan! Jag har ju sprungit på löpbandet hela vintern och tre veckor kan väl inte ha raserat den kondition som jag faktiskt byggt upp. Och jag hade inte ens gett mig på backarna och terrängdelen! Jag hade en grym träningsvärk efter husets städdag när vi rensade hela trädgården men det borde ju inte spela någon roll. Nåväl jag släpade mig runt handikapprundan och hem, förbannad och irriterad över min klena kropp.

Idag gjorde jag ett nytt försök men tog cykeln fram till mördarbacken. Jag hade en sån fin motvind att cykeln stod så gott som stilla bitvis. Mycket irriterande. Med stumma ben tvingade jag mig runt muttrande och flåsande alla svordomar jag kan. Nu var jag så arg att jag i ren trots tog ett extra varv i samma handikappspår. Och helt plötsligt slog det mig – spåret har ju en lätt uppförslutning nästan hela vägen runt. Det är faktiskt nästan inte platt alls! Och jag som har sprungit plant hela vintern. Det MÅSTE bara vara förklaringen till min försvunna kondition. Plus att jag faktiskt ökat farten sen förra sommaren. Ökad fart plus uppförsbacke är lika med utmattning. Den matten borde ju till och med en gammal humanist som jag kunna räkna ut.

På vägen hem hade jag en sån medvind att cykeln nästan lättade från marken och jag flög fram. Det, tillsammans med min nya matematiska insikt, räckte för att jag skulle känna att jag äger världen! Kom igen terrängbana, i sommar är det du och jag!

Uppdatering

Nu har jag uppdaterat mina länkar så det fungerar att klicka på alla ”vänners bloggar”. Ny familjemedlem är ”Ingelas fina saker”. Gör ett klick!

Nästa sak på att-göra-listan är att ringa er som jag inte pratat med på alldeles för länge och planera in besök, vinkvällar, utflykter, sommarmys och annat. Jag saknar er och tänker på er! Tiden bara rinner iväg och när man har två halvtidstjänster är man liksom aldrig ledig, men det är bara fram till sommaren. Från den 14 juni är jag ledig heeela sommaren! I höst får vi se vad som händer. Jag har inte bestämt mig, men det kommer att bli bra – oavsett.

Skyldig till glamour vs funktionskläder

Med risk för att vara tjatig, jag GILLAR mitt nya jobb och min nya arbetskamrater! Men jag kan inte påstå att det är världens mest glamourösa jobb. Man blir smått besatt av kläder, men inte på det där vanliga tjejiga sättet när man funderar på vad som är snyggt och som passar ihop med vad. Nu är det mer att man redan på dagen börjar fundera på hur kallt det kommer att bli, vilka situationer man kommer att hamna i och hur många tröjor man kan ha under jackan OCH kunna dra igen den. Lager-på-lager har fått en ny innebörd och jag har blivit en frekvent användare av yr.no där jag kan se vädret timme för timme. Det kan vara 20 grader varmt när jag börjar och senare på natten står man och skakar av köld i hällande regn och storm mitt ute i skogen. Jag önskar att jag var som Ingela som bara kan svänga ihop en snygg OCH funktionell scarf, en liten mössa eller ett par handledsvärmare. Men det är bara att inse, jag har inte tålamodet. Det tar f ö r  l å n g  t i d! Senast i natt älskade jag mina vantar. Det kändes helt fel att packa väskan med vantar, fleecetröja, kofta och regnbyxor igår eftermiddag när det var sol och 18 grader varmt. Men vi får vara ute mycket och det känns så bra! Jag har varit på platser som jag inte haft en aning om trots att jag bott i stan hur länge som helst. Mitt lokalsinne är fortfarande uselt så H får köra, men om vi får nöta ett tag till kommer säkert även jag att hitta. I natt hamnade vi i en liten håla utanför Sköllersta där jag aldrig varit. Och jag fick se jättefina hus mitt i ett industriområde.

Häromdagen hann jag faktiskt ta en runda på stan och jag hittade sommarens finaste tisha! Den fanns inte riktigt i min storlek men eftersom tanken är att jag kommer att vara lite mindre i sommar så SKA den bara passa! (Ja, jag har gjort det igen, köpt kläder som kommer att passa – sen…) Fast jag tvekade länge innan jag köpte den och kände mig väldigt skyldig och inte värd den. Det är ett underbart tryck med Marilyn Monroe på den och hon är för mig så helt och totalt förknippat med RK. Det kändes som att jag stulit den från henne. Men jag hoppas att du förlåter mig, för den är så fiiin?

Sommarens finaste. Nu är det bara att se till att den passar!

Engagemang och dumma jobbmobiler

Jag gillar mitt nya jobb. A lot! Eller just nu är det kanske mest mina nya arbetskamrater jag gillar för jag har inte hunnit jobba så mycket. Efter första dagen förra onsdagen gick jag hem och kräktes. Jag skulle ha jobbat i helgen men det blev det ju förstås inget av med. Jag vet verkligen hur man gör ett bra första intryck.. Idag var jag äntligen människa igen och tillbaka på nya jobbet och då är min stackars kollega sjuk. Dock inte med samma magsjuka som jag.

Idag hade vi planeringsdag. Vår gruppledare börjar med att hälsa mig välkommen (igen) och gruppen applåderar och kommer med glada tillrop! Oj.. Förvånad och mycket glad blev jag för det välkomnandet. Jag älskar att lyssna på diskussionerna och resonemangen och jag har lärt mig massor idag. Det finns så mycket engagemang och kunskap i den här gruppen. Jag känner mig redan hemma här. Planeringsdagen avslutades med en timme bowling och laget som förlorade ska baka till fikat på måndag. Gissa vem som var med i det laget. Ja, moi! På måndag ska jag också göra ett nytt försök att sluta fred med min nya jobbmobil. Vi är inte sams. Den är dum i huvudet och gör inte som jag säger. Jag har redan varit tvungen att ringa support och har numera en vip-tekniker som jag får ringa ”om det blir ytterligare problem”. Det blir det garanterat. På måndag.

Spåret som försvann

Jag har hittat ett motionsspår nästan precis utanför dörren!
Det var i allafall vad jag trodde när jag kavat mig upp för den dödligt branta backen vid golfbanan och hamnade på ett grusspår som var misstänkt likt ett motionsslinga. Det fanns till och med en sån liten gulvit markering som brukar symbolisera motionsspår på ett träd. Glad i hågen traskade jag längs vägen och var så lycklig över hur himla fina omgivningar jag har! Söta röda picnicbänkar var också utplacerade i landskapet för att invagga mig i falsk säkerhet. Lyckan höll inte i sig länge, för helt plötsligt tog spåret slut i en korsning. Jag hade då att välja på en bilväg (skogsväg), en annan väg som verkade leda fram till ett hus eller en stig med en varningskylt för ridning. Hmm, låt mig se.. Här hade det ju varit logiskt att sätta upp en gulvit markering för att visa färdväg. Men nej, här fick man gissa sig fram. Jag valde icke-ridvägen för att hitta en ponnyhage. Mitt ute i skogen!  Efter att ha följt diverse älgstigar, fått gå runt en bäck och beundra utsikten från en berg hittade jag dock hem. Vid såna här tillfällen saknar jag dig Rebecca, för du skulle garanterat veta precis var jag varit och kunna förklara hur allt hänger ihop. Det är dina hoods.

Försök två: Sara trodde inte på mig när jag berättade om spåret som försvann så jag tog med henne för att bevisa att det verkligen var så. Vi kavade uppför dödsbacken och började traska. Den här gången valde vi bilvägen i korsningen och kände att vi var på rätt väg när vi i en annan korsning blev omsprungna av en joggare och kunde följa lampstolpar. Seger! Tills joggaren, vägen och lamporna helt plötsligt var borta. Skumt, mycket skumt. Men vi hittade ytterligare en brant backe, ett kamerabevakat bergsrum och några lyxvillor mitt i skogen som verkade ditkastade. Vi kravlade oss uppför den andra backen och irrade längs myrstigar och osnitslade banor innan vi kom ut på spåret igen. Med gulvita markeringar. Sara, som inte ger sig med ett ”så här är det”, letade fram en karta över området när vi kom hem. ”Spåret” visade sig vara en handikappsanpassad slinga i ett naturreservat, därav picnicbänkarna gissar jag. Så nu måste jag med mitt ickeexisterande lokalsinne lära mig en väg som inte finns inför sommarens löpturer. Men jag kommer att få en sjujäkla terrängträning!

 Mitt-i-skogen-hästar.

På vägen till/från ”spåret” har kreativa ungdomar prytt konstverk med tänkvärd poesi. Jag gillar mina hoods!

Bus eller godis eller ägg eller puss?

Pling plong!

Tre stjärnögda barn, modell mindre: Bus eller godis! Eller ägg eller puss?
Jag (smått förvirrad med lätt baksmälla): Men? Det är  ju inte påsk idag. Jag har inget godis.
Barn 1: Men? Har du inga ägg då?
Jag: Va?
Barn 2: Bus eller godis eller ägg eller puss!
Jag (sätter mig på huk): Jaha, då väljer jag väl puss då.
Barn 2 (riktar en vattenpistol mot min panna): Näää!! Blää!!
Barn 1: Kan du inte välja bus!
Jag (ser en väg ur denna evighetskonversation): Jo, jag väljer bus.
Barn 1: Hihi!! Vi kommer tillbaka sen! Hej då!

New beginning?

Efter många turer fram och tillbaka sa jag idag definitivt ja! och allt faller på plats och det känns faktiskt riktigt fint. Ångesten är ett faktum, men det hör väl liksom till. Jag skulle nog bli mer rädd om jag inte hade ångest nu! Herregud, hur ska det här gå?! Jag som är van att ”göra lite som jag vill och tycker” (missförstå mig rätt)  och att man (du) är trygg med att jag faktiskt gör det jag ska och gör det bra. Helt plötsligt blir jag den som inte kan ett enda dugg och troligtvis måste fråga om precis allt! Hemska tanke! Men fatta själv, fröken duktig goes miss nobody! Läskigt…

 Idag har jag och H räknat och räknat och räknat för att få alla små minuter och timmar rätt. Och det var bara den lätta (halva) delen. Jag fasar lite för imorgon när jag måste säga till hon-som-åt-en-marsipanponny-à-fyra-kilo att ”du, vi måste fiffa lite här och ändra lite där och styra om lite överallt, och allt detta ska vara klart gärna igår”. Jag gissar att jag inte kommer att få ett jubel till svar. Jag gillar inte heller delen när jag måste säga att ” jag kommer bara att vara här hälften så mycket som jag varit förut, men ni kan nå mig på nummer…” Min löneflicka jublade inte heller idag när jag presenterade mina förehavanden utan sa med en mycket mild och mjuk röst att ”nu, nu går jag i taket. Men vi löser det.” Jag diggar henne! 

Men det gör inget.
…för nu har jag en ny titel (på halvtid)! Efter påsk kan jag titulera mig Fältare! Det går bra! Jävligt bra till och med!
Det måste bero på den marinblå tröjan.